-

Mensen kom idag. Jag är så förtvivlad. Faller igen. Måste jobba men jag vill bara försvinna. Vara någon annan. Vara lycklig och gravid. Hur ska jag orka leva?

Ljus och mörker

Mörker: ökad mensvärk, panik, förlamad.
Ljus: sambon kom hem med en fin blombukett igår.

Ångest!

Väntan tär på en! Fy, vad jobbigt det är. Jag tror jag blir knäpp! Är ju sjukskriven denna vecka för vila. På sjukintyget stod det begynnande OHSS (ovariellt hyperstimuleringssyndrom). Idag känner jag mig mycket mindre spänd och öm i magen. Känner mig inte längre andfådd heller. Vägde mig i måndags och idag och skillnaden är 3 kg. Inte dåligt!
Tyvärr har det övergått till svag mensvärk. Känns inte alls bra. Idag har jag mest gråtit på förmiddagen. Känns som livet bara suger!
Igår var jag hos psykologen och vi pratade om behov och om att sätta gränser. Att jag inte mår bra när mina behov inte blir tillfredställda. Mitt största behov är ju inte det, så det är ju inte så konstigt att jag mår skit!
På kvällen bråkade jag med sambon. Adoption kom upp. Han är inte där och jag sa att mitt behov är så starkt så att jag kanske behöver gå vidare på egen hand! Hjälp!
Men idag sa vi till varandra att vi älskar varandra och det var lääääänge sedan vi sa det till varandra! Det kändes skönt!
Kanske märks att jag är ganska förvirrad!!!

Intressant läsning!
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=37314&a=112853&l=sv

Insättning!

Igår satte vi in embryo nr 10 och 11. 2 fina åttacelliga embryon. 5 st gick till frysen. Så nu har vi 6 st i frysen. Nu är det bara den jobbiga väntan fram till testdagen. Jag har också blivit sjukskriven en vecka till. Har fortsatt haft ont i magen idag och jag ringde kliniken och de sjukskrev mig. Jag känner att det behövs för då slipper jag all ångest som kommer med jobbet. Jag har fått mer och mer ångest på jobbet. Jag tycker inte jag kan något eller presterar bra längre så det känns skönt att vila från den ångesten. Jag har tidigare inte varit helt sjukskriven efter insättningarna så det känns bra att göra något annorlunda! Läkaren tyckte jag skulle ta det mycket lugnt i veckan så äggstockarna får vila. Jag får ta och plöja en del böcker!

Läkaren hade också en plan om det inte går vägen denna gång heller(såklart ville han tro på att det gör det, men som han sa så har vi ju gjort samma procedur ett antal gånger tidigare utan att lyckas).
Planen isåfall är att tina upp alla fem och odla dem vidare till blastocyster för att se vilken/vilka som klarar sig och sätta tillbaka dem i en naturlig cykel. Man kan då också återfrysa de som klarar sig och som man inte sätter tillbaka.
Detta beror på (som jag tidigare skrivit i ett inlägg)att det diskuteras om att vissa kvinnor inte tål hormonbehandlingarna eller rättare sagt att slemhinnan inte blir bra av hormonerna. Min slemhinna har alltid sett fin ut på ultraljud men det är ju andra parametrar som man inte kan veta.
Som sagt det är en hypotes och nu hoppas vi på att vi lyckas denna gång!

Vila?

Kliniken ringde imorse och meddelade att de ville odla vidare embryona till imorgon. Det var självaste läkaren som ringde och det var min sambo som tog samtalet. Så det är några som har befruktats i alla fall. Imorgon vet vi mer.

Så jag har varit hemma i dag också. Känns skönt att ta det lugnt då jag fortfarande känner mig öm och konstig i magen. Har som sagt tidigare inte haft besvär av äggplocket i flera dagar. Barnmorskan föreslog att jag kanske skulle vara sjukskriven en vecka till efter insättningen för att optimera chanserna (vilket man förstås inte vet om man gör). Men ändå! Hur gör ni andra? Jag har alltid försökt arbeta tidigare, men nu kan ju detta vara vårt sista färskförsök så det kan ju vara värt lite extra vila!

Jag har suttit och sammanställt våra behandlingar i bloggen idag. Och kom fram till att det är 9 embryon totalt (inte 10 som jag skrev tidigare). Har mycket uppskrivet om behandlingarna men jag glömmer också mycket från gång till gång!

Tack!

Tack för era fina kommentarer!

Idag är jag hemma från jobbet. Jag brukar arbeta dagen efter äggplock men idag mådde jag inte alls bra. Vid mina fyra tidigare äggplock har jag haft ont samma dag, men inte så mycket besvär dagen efter. Igår mådde jag hyfsat men i morse vaknade jag av värk i underlivet. Märkligt! Det gjorde riktigt ont så att jag blev illamående. Ringde kliniken som tycke att jag skulle vila, dricka vatten och ta smärtstillande. Jag kunde tillslut somna om och vaknade mindre smärtpåverkad. Mår nu betydligt bättre. Kliniken ringde upp och hörde hur jag mådde, fint!
Förmodligen blir det insättning imorgon om de överlever. Verkar inte bli någon blastocystodling denna gång.

Äggplock

Hönan Agda (kallad det av min sambo idag på operationsbritsen) har levererat 16 ägg idag. Nu är det bara en massa steg som ska gå vägen! Personalen tyckte nog att jag var väl pessimistisk när jag sa att jag inte trodde på en graviditet. Men samtidigt förstod hon efter alla försök vi gjort. Nu ligger jag i soffan med en öm mage. Men fasen va gött det är med stesolid och morfin:-) Alltid något positivt med äggplock!

Funderingar

Funderar och funderar kring vår barnlöshet. Idag ska jag ta ägglossningssprutan. Jag har tyvärr inga större förhoppningar på att vi ska lyckas bli gravida. Mest funderar jag på vad felet är. Vi har nu satt in totalt 9 embryon med toppkvalité. Att inte veta vad som är fel är så frustrerande, för något fel är det ju när vi aldrig har fått se ett plus. Idag har jag googlat på immunologiska orsaker. Detta har jag tidigare tagit upp med min läkare som "typ" avfärdat det. Tänk om det är bara en liten tablett eller något annat som behövs för att det ska gå vägen!!

Ni som har gjort många ivf-försök. Vad säger era läkare? Har ni fått göra några ytterligare tester?

Tack på förhand!

Sista ultraljudet

Sista ultraljudet innan äggplock avklarat. 9 på den ena sidan och 15 på den andra.

sprutor

Igår var jag på ultraljud och nedreglerad är jag så idag börjar jag med sprutorna. Börjar med 150 IE och höjer till 225 IE på lördag. Nytt ultraljud nästa måndag. Annars mår jag fortsatt mycket dåligt psykiskt.

Jaha

Jaha, då var bebisen här. Nej, inte min nu heller. Sambons bror har fått ett barn till! Bitter, avundsjuk, jag, nähä!

Livsglädje!

Usch, känner ingen lust eller glädje för något längre. Springer, går på yoga och till psykolog men fortfarande ingen livsglädje! Har inget mer att skriva heller förutom att sprayet ger mig huvudvärk.

Målet avklarat!

Är nu igång med sprayandet! Har inte så mycket att skriva om detta, förutom att det nog blir sista gången jag genomför denna procedur även om vi inte lyckas. Som det känns nu så tror jag inte att jag pallar fler försök (förutom frysförsök om det blir några till frysen). Jag tror att jag behöver börja leva igen och återuppta någon form av nytt liv. Vet ej forfarande hur.

I helgen sprang jag tjejmilen och uppnådde mitt mål med att springa under timmen. Det känns bra. Jag hade kramp i underbenen de första 4 kilometrarna men det släppte sedan. Men igår och idag har jag haft träningsvärk som heter duga. Benhinnorna har också gjort sig påminda.

Nu måste jag försöka hitta något nytt mål!

Åttonde gången gillt!

Igår fick jag tag på kliniken. Nästa vecka börjar sprayningen! Börjar på fredag. Ska springa tjejmilen på lördag. Räknas man som dopad då!!! Det blir samma protokoll som förra gången med menopur! Vad säger man om åttonde gången gillt! Finns det?

Leva eller dö?

Jag har i dag varit hos psykologen. Jag har mått ganska dåligt denna sommar och vi pratade mycket om barnlösheten idag och om hur den har tagit ett kraftigt grepp om mitt liv. Såklart vet jag ju detta, men det blir så påtagligt när någon annan säger det till mig. Att jag har gått så länge med detta grepp runt mig att jag inte längre lever mitt liv. Jag är så osäker på mig själv. Känner att jag inte duger och har så mycket negativa känslor och tankar i mig så ofta.

Psykologen frågade om jag kan leva ett liv utan barn eller om jag hellre vill dö. Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som det skulle kvitta om jag körde ihjäl mig eller på något annat sätt dog. Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men jag vet inte vad meningen kommer att vara med mitt liv om jag inte får barn. Vad jag ska fylla mitt liv med.

Min hemläxa är att fundera på om jag kan gå vidare med ett liv utan barn. Att fundera på om det finns andra sätt att leva. Jag ska registrera mina tankar, känslor och fysiska reaktioner när jag tänker på det. Detta funderar jag ju mycket på men snart måste jag nog börja agera för livet bara försvinner.

Min andra hemläxa är att fortsätta våga vara den jag är fastän jag ibland gör fel (prestationsångesten har ökat nu när jag mår sämre).

Det blev ett snurrigt inlägg men det är också snurr i skallen på mig!
Får nog återkomma till detta inlägg.

Kliniken

Första dagen på jobbet idag. Gick bra. Hade inte mycket inbokat så det blev en lugn start! Jag försökte få tag på kliniken idag för att planera behandlingstart. Ringde dem flera gånger på deras telefontid mellan 9-11. Kom varje gång till telefonsvararen som meddelande att det nu var många som ringde och bad mig ringa senare. Så jag ringde, ringde och ringde. Vid 10:30 gav jag upp och kopplade mig vidare till växeln. I växeln sa de att de inte hade sett någon som arbetade på kliniken idag. Mycket märkligt och frustrerande!

Glad ibland!

Oj, vad deppigt det blev nu. Jag sitter just nu ensam hemma med mensvärk som väckte mig tidigt i morse. Är inte alls mpå humör och väldigt trött idag! Jag vill därför påminna mig själv om att jag inte är konstant deppig! Jag har ljusa inslag också. Igår var vi t.ex ute med en kollega till min sambo och hennes man. De är jättegoa och trevliga och kvällen var mycket rolig! Jag skrattade och pratade ganska mycket! Det får jag inte glömma!!!

Lite lycklig!

Jag är inget vidare på att leva i nuet och försöka njuta av livet! Ångest för jobbet, ångest för ett nytt ivf, rädd för att misslyckas igen. Att gå i flera veckor och hoppas! Aldrig ett endaste plus på stickan! Är det någon mening att försöka igen? Vill inte ha det så här längre. Vill vara lite lycklig någon gång!

En god gärning idag!

http://www.lakareutangranser.se/timme

Som vanligt deppinlägg!

Tillbaka efter ett par veckors segling. När man är på havet får man verkligen känna av vädrets makter! En vecka med härligt stekande sol och en vecka med lite kyligare temperatur och delvis regn. Vi fick även känna på kulingen en dag och jag är glad att jag inte blev sjösjuk, för det är riktigt, riktigt jävligt att bli sjösjuk. Sist jag blev sjösjuk ville jag hoppa i havet och dö!
Även bror med familj har varit hos oss under semestern. Jag trodde att semestern skulle få mig att må bättre, men tyvärr har det snurrat i skallen! Vissa dagar har jag dock mått bättre än andra. På vår resa följde några av våra vänner med under några dagar. Jag uppskattar verkligen dem och de har en jättegullig pojke på ett år. Vi har alltid det trevligt tillsammans, men denna gång kände jag mig helt nedstämd. Jag ser på dem och sedan på oss och jämför. Jag blir så ledsen över vår situation och grubblar och grubblar. Även när min bror var här med min treåriga brorson så tog det på krafterna. De har lyckats men inte vi. Svägerskan pratade även om syskon nu och snart står hon säkert där gravid. (Önskar såklart att ingen ska behöva gå igenom samma sak som vi). Men jag kan tyvärr inte hålla tillbaka min avundsjuka och bitterhet längre. Jag orkar inte umgås med alla små barnfamiljer längre. Vad ska jag göra! Jag kommer inte ha något umgänge kvar snart för alla mina vänner har lyckats! Jag har försökt undvika min sambos gravida brors sambo hela sommaren. Förmodligen skitdålig strategi. Under de första 3 åren har jag verkligen försökt umgås med barnfamiljerna och de gravida men jag orkar inte längre. Jag orkar inte längre ta på mig en mask och vara glad och verka normal. Jag skiter i det! Jag är så jävla förbannad och bitter. En jävla bitterkärring är jag och jag bryr mig inte. Nu är vi på samma ruta som för 2 år sedan. För 2 år sedan påbörjades den första ivfén. Helt sanslöst!

På måndag är det jobb igen. Hur faan ska jag orka!
Förbannad och bitter i dag, kanske för att ett
litet hopp hade väckts igår på cykeldag 38. Men idag kom mensen!

Norge

Mina tankar går till alla drabbade. Så fruktansvärt hemskt och så meningslöst!

Att leva!

Ibland funderar jag på hur livet hade sett ut om vi lyckats få barn utan problem! Hur hade vardagen sett ut? Hur hade bekanskapskretsen sett ut? Hur hade mitt mående varit?

I juli 2007 bestämde vi oss för att skaffa barn tillsammans. 4 år senare har vi fortfarande inga barn. Vad har dessa 4 år gjort med mig? Hade jag varit en annan person om vi hade lyckats för länge sedan? Troligtvis! Idag är jag t.ex inte längre engagerad i mitt arbete. Jag har gått en del vidareutbildningar under de senaste åren men utan något engangemang. Jag har varit utomlands och rest en del och inte alltid känt mig road! Italien för 2 år sedan. Fantastisk resa i 2 veckor, men längtade hem för då skulle vi påbörja första ivfén efter sommaren, sjukt! Thailand förra januari. Väldigt skönt, men också tidsfördriv då ett nytt ivf-försök skulle påbörjas när vi kom hem. Alltid denna väntan och längtan framåt i tiden. Hatar det!

I dag gick jag på semester! Ska ta mig fan njuta av dessa 3 veckor nu och inte längta till mensen kommer i augusti. Vill njuta av livet här och nu, men det är så förbannat svårt!

Idag sitter jag hemma själv. Jag valde bort släktkalas med sambons mamma och pappa, kusin och man med 2 små ungar, bror med höggravid sambo och ett barn. Orkar bara inte umgås med dem! Har nog hamnat i ett undvikande beteende. Jag känner mig ofta utanför. Men i själva verket så väljer jag nog själv att vara utanför för jag vill inte/orkar inte längre spela med i denna värld som jag inte längre passar in i.

Ok, vad händer i min lilla värld! Semester i dag som sagt! Annars har jag hållt i gång med löpningen 3 dagar i veckan. Tjejmilen börjar närma sig. Sprang 1 mil för en vecka sedan och det kändes mycket bra. Typiskt så kom mina benhinnebesvär tillbaka därefter. Åter bättre igen, men lite oroad! Löpningen betyder mycket för mig nu. Känns som det är den som håller mig vid liv! På måndag kommer min kära bror med fru och min brorson. Ser verkligen fram emot att träffa dem då vi sällan träffas då de bor utomlands!

Sommaren har även bjudit på en del musik. Vi har bl.a sett Veronica Maggio, Bo kaspers orkester, September och Eldkvarn. Vi kommer att se Håkan Hellström och The Ark i sommar.

Nu ska jag ta mig ett glas rött och börja städa!!!!!

Framtiden

En dag kvar till semestern! Jag är så trött på jobbet att jag funderar på att göra något annat! Jag hoppas inspirationen och arbetslusten kommer tillbaka efter semestern! Jag har funderat ganska länge på vad jag ska göra med mitt liv om vi aldrig lyckas få barn. I början av sommaren hade jag och min sambo en rejäl svacka då vi inte visste om vi skulle fortsätta tillsammans. Vi visste inte om vi skulle göra fler försök. Nu är förhållandet bättre men det är fortfarande mycket skört. Vi har ju bestämt att vi ska försöka med ett nytt försök i september. Om nästa försök också misslyckas (tyvärr svårt att vara hoppfull) så tror jag att jag behöver göra något helt annat ett tag. Hur ska livet kunna fortsätta i en liten stad som vi bor i, där alla omkring lever sina familjeliv och vi lever vårt familjeliv utan barn. Gå till jobbet, gå hem, träna, laga mat och sova! Jag måste därför göra något helt annat! Mina tankar har en längre tid varit att åka i väg som volontär till Indien. Det är något jag skulle vilja göra. För att fortsätta leva mitt liv som jag gör nu utan barn känns inte lockande!

Uppdatering

En liten uppdatering. Läkaren ringde till slut i förra veckan och det var efter att vi försökt nå honom!
Han hade varit uppe i Stockholm på den stora fertilitetskonferensen ESHRE och där hade det diskuterats om att vissa kvinnor kanske inte "tål" hormonbehandlingen i samband med insättningen och att de istället ska behandlas i naturlig cykel. Jag har försökt finna någon rapport om detta på hemsidan men ej hittat något.
Tanken är i alla fall att de inte ska sätta tillbaka några ägg direkt efter ägguttaget vid nästa behandling utan frysa ned alla ägg och sätta tillbaka 1 eller 2 ägg vid nästa menscykel utan hormoner. Först och främst behöver vi ju få fram flera ägg, men om det blir som vid förra behandlingen så tyckte läkaren att vi skulle prova. Så planen är att vi kör igång på nästa mens och att jag ska stimuleras med menopur som förra gången. Därefter blir det nytt beslut beroende på utfallet av behandlingen.

Annars försöker jag leva livet utan att tänka på barnlöseten hela tiden. Det går ganska bra för tillfället. Vi har hittat på ganska mycket tillsammans med ett annat par som inte har barn och just nu har det passat mig utmärkt! Jag har på något vis inte känt mig utanför eller annorlunda när vi har umgåtts med dem och vi har haft jätteroligt och jag har skrattat mycket tillsammmans med dem.

Om en vecka är det äntligen semester. Som jag längtar! Att avsluta och börja ett nytt jobb innan semestern har tagit mer på krafterna än vad jag trodde. Att nya rutiner, nya kollegor och lokaler kan ta så på krafterna.

Så om en vecka är jag fri i 3 veckor, härligt!

Livets mysterium!

Idag pratade jag med en kvinna som är runt 55 år. Hon och hennes man försökte få barn i tio år. Hon bekräftade mig i mina känslor och tankar och det kändes så bra. Hon berättade att hon var helt besatt av att få barn (kan jag nog påstå att jag är till och från, mest till). Hon kunde inte tänka på något annat och ingenting var roligt (känner jag definitivt igen). Hon hade t.o.m tankar på att träffa någon som var lik hennes man på krogen för att försöka få barn med honom, då hon inte trodde att hon och hennes man kunde få barn tillsammans (den här planen var under desperation och mycket kortvarig!!! Själv har jag tills nu inte tänkt på det alternativet ;-) Hennes man levde på som vanligt och hon kunde inte förstå att han kunde leka och skoja med alla andras barn hela tiden utan att vara ledsen. Hon och hennes man var mycket nära att gå skilda vägar då de mest bråkade och för att han inte ville adoptera (där är vi nu). Tillslut övertalade hon honom och de blev godkända och var nu mycket nära att få ett barn. Då blev hon gravid. De har nu 2 barn. Det hade inte funnits någon orsak till deras barnlöshet. På den tiden gjordes det sällan ivf om det inte fanns någon orsak så de fick barn på naturlig väg efter tio år. Tänk vad livet är ett mysterium! Framförallt början till livet. Min farmor fick min faster när hon var 36 år och min pappa föddes 1939 och då var min farmor 47 år. Märkligt!

Obs! Ett till depparinlägg!

Midsommarafton blev faktiskt mycket lyckad. Vi mötte upp några vänner på havet som vi trodde skulle åkt på annat håll! Så dagen bjöd på sill, potatis, vin, sång och mycket skratt! Även solen tittade fram flera gånger! På kvällen blev det grill och mera vin!

Även om helgen blev lyckad så känner jag mig åter ledsen idag. Sambon har åkt iväg för att arbeta borta under veckan. Idag har jag mest sovit och läst ute på balkongen i solen.

Usch, jag hoppas nedstämdheten snart försvinner. All min kraft och min glädje över att sommaren var på väg i maj är som bortblåst! Efter senaste försöket har det inte blivit som jag tänkt mig. Att jag skulle försöka leva i nuet och uppskatta livet mer! Det känns som dagarna åter bara går utan att jag gör något vettigt av dem!

Ensamhet!

Bitterheten har lagt sig lite. Nu känner jag mig mest ledsen och ensam. Helger som jul, nyår och midsommar gör mig deppig. En anledning är nog att vi inte har umgåtts med vänner det senaste året på dessa helger. Julen var vi med familjen, men på nyåret var vi ensamma. Vi hade ingen fest att gå till och själv mådde jag så dåligt att jag inte hade orkat att träffa folk. Nu på midsommar tänkte vi ge oss ut att segla, vilket vi brukar. I år följer inte någon med. Andra vänner träffas som har barn. Jag vet inte om de inte frågar oss p.g.a att vi inte har barn eller för att vi dragit oss undan. Vi har heller inte frågat någon för jag vill helt enkelt inte fira midsommar med barnfamiljer. Det gör för ont. Så imorgon är vi ensamma eller kanske inte ensamma för vi har ju trots allt fortfarande varandra eller spillrorna av varandra. Jag vet inte vad vi har tillsammans, men de senaste dagarna har det varit bättre mellan oss. Vi har diskuterat hur vi ska göra för att få ett bättre förhållande. Jag har föreslagit att vi kanske ska gå i parterapi, men det är svårt att veta vem man ska vända sig till och vem som är bra. Har någon bra tips angående parterapi?

Nu har jag varit på mitt nya arbete i 2 veckor. Det har gått bra och alla har varit trevliga på det nya arbetet. En farhåga till hösten är när/om vi åter ska göra ett nytt försök (om vi nu går vidare tillsammmans och bestämmer oss för ett nytt försök). På förra jobbet höll vi på med behandlingarna ett år innan jag berättade. Det var jobbigt! Samtidigt är det skönt att ingen vet om det på mitt nya jobb, men det kan nog bli tufft om vi kör igång igen. Alla påhittade ursäkter och ändringar tog på krafterna. Vi får se hur vi gör till hösten.

Jag är lite besviken på vår klinik också för de skulle höra av sig efter 1-2 veckor angående förslag till nästa behandling, men nu har det gått över 3 veckor. I.o.f sa vi att det inte var bråttom, men i.o.m att de sa att de skulle höra av sig så har jag gått och väntat. Nu skulle jag/vi kunna ringa och höra med dem, men min sambo tyckte inte att det var någon brådska för att vi har det så turbulent i förhållandet. Det gör mig ledsen! Så inte bara det att väntan över sommaren är tuff. Inte heller vet jag om det blir någon mer behandling till hösten. Inte heller om vi då är tillsammans. Såklart är vårt förhållande viktigast annars är det ju ingen mening att försöka få barn!!
Men vi har kämpat så länge och viljat så intensivt att få barn tillsammans tidigare så det känns tungt nu.

Förresten
Jag hoppas ni får en trevlig midsommar och även vi!

Bitterhet!

Bitterhet! Något som jag alltid har föraktat hos människor! Bitter, något som jag lovat mig själv att aldrig bli! Det känns som jag nu är på väg att bli bitter. Jag har talat med min psykolog om att aldrig bli bitter! Om att ta tag i mitt liv och att undvika tt bli bitter. Nu är jag så rädd! Så rädd för just bitterheten som tränger sig på. Bitterheten på livet som gör mig så illa! Som spottar mig i ansiktet och säger att: Vad trodde du! Trodde du att du skulle få det enkelt? Enkelt som alla andra runt omkring dig! Nästan som alla i min bekanskapskrets!

Idag är jag bitter och jag tillåter mig, ta mig fan att vara bitter idag! FÖR INGEN JÄVEL I MIN BEKANSKAPSKRETS FATTAR HUR FAN JÄVLA JOBBIGT DET ÄR ATT VARA OFRIVILLIGT BARNLÖS! ALLA FÅR, TA MIG FAN MIG BARN (I MIN BEKANSKAPSKRETS) BARA DE TITTAR PÅ VARANDRA!!!!!!!!!!!!!!

Själva är vi kvar på ruta ett. För fyra år sedan var vi glada. Vi bestämde oss för att skaffa barn tillsammmans. Människorna runt oss har fått ett eller två barn. Själva är vi ensamma. Han = ensam. Jag = ensam. Vi kan inte hantera det. Vi kan inte älska varandra. Vi kan bara försöka överleva. Kanske gå vidare tillsammans. Kanske gå vidare ensamma.

Jag är 32 år gammal. Jag har utbildat mig. Jag har ett bra jobb. Jag har en ok lön. Jag har fortfarande inga rynkor. Jag har en vilja att leva, men jag känner mig så ensam. Alla mina vänner har sina små familjer. Själv har jag spillror av vad som kunde ha varit något fantastiskt. Något att leva för! Är jag ett offer? Gör jag mig själv till ett offer? Kanske, men jag har verkligen kämpat!

Vad?

Vet inte vad jag ska skriva om! Livet rullar på. Nytt jobb, nya arbetskamrater! Känns bra! Semestern är långt framåt. Längtar jag till något? Vet ej. Förhållandet känns inte bra. Efter de första försöken kände vi oss hoppulla , starka och stolta över att vi orkade kämpa. Nu vet jag inte. Vi lever på varsitt håll. Jag vet inte vad vårt förhållande ska byggas av. Vad vi ska bygga på tillsammans! Orkar vi? Älskar vi varandra? Vet ej!

Lyckas efter 8 ivfer

Har googlat på 'lyckas efter 8 ivfer'. Finns inte så mycket att läsa. Finns det någon därute som kan ge lite hopp?

Läkarbesök

Tiden springer iväg. Jag har precis bytt jobb och det har varit mycket att avsluta på mitt gamla jobb. Helgerna har gått till avkoppling som segling och vandring. Jag försöker aktivera mig fysiskt en hel del för att må så bra som möjligt. Njuta av sommaren!

Nästan 2 veckor sedan läkarbesöket. Jag bokade in en tid för att diskutera pergotimebehandling under sommaren. Hoppet är det sista som överger en! Samtalet började med hur/om vi ska göra fler försök. Vi hade ett bra samtal och läkaren ville inte pressa oss till att göra fler försök, men han kunde inte heller säga att det var medicinskt motiverat att vi inte skulle göra fler. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få biologiska barn, men uppenbarligen är det något som är fel i.o.m att vi inte lyckats på alla dessa försök. Felet står skrivet i stjärnorna! Läkaren spekulerade om "fel". Han pratade om ämnen från ägget, ämnen i livmodern, slemhinnans uppbyggnad och såklart embryonen. Ja, som sagt så ser allt mycket bra ut. Det blev förresten ingen pergotime. Läkaren sa att har man provat tre gånger med pergotime så brukar det inte fungera. Vi har nog provat sex gånger. Inget pergotime i sommar utan det blir att åter ta en paus. Vi bestämde oss för att ta nya tag i september och då genomgå en hel behandling. Vi har ett embryo i frysen men oddsen för att den ska klara upptiningen är ju inte så stor i.o.m att de andra två klarade upptiningen. Efter tjejmilen i september får det bli ett nytt försök. Läkaren ville prata med sina kollegor och ta fram ett guldprotokoll till oss! Det låter ju lovande!

Blog award och psykbryt!

Tack så mycket Elle och Charlotte för er award. Så gulligt av er! Och tack L, för din fina kommentar. Stort Grattis till dig L, som var med om något otroligt i dag! Helt fantastiskt!
Jag skickar vidare mina awards till er alla därute som kämpar år ut och år in!


Det har nu gått ett tag sedan vi testade minus. Mensen har såklart kommit och gått!! Förra lördagen var det bröllop för en nära vän. Jag skulle hålla tal och det gick bra. Festen blev riktigt lyckad och jag hade roligt! På söndagen kom det första "psykbrytet" på väg hem. Jag återhämtade mig. Måndagen och tisdagen fungerade hyfsat. Gick till jobbet och gjorde vad jag skulle! På onsdagen bar det åter i väg till Malmö för läkarbesök. Ett läkarbesök för att diskutera eventuell pergotime behandling under sommaren samt framtida försök. Efter besöket på väg hem kom det andra "psykbrytet". Jag blev så arg, ledsen och förtvivlad. Känslan efteråt var märklig. Jag blev helt urladdad i huvudet. Efteråt kom en extrem trötthet. Jag gick och vilade när jag kom hem. Somnade och drömde en massa konstiga saker under ca fyrtio minuter. Kroppen var helt slapp. På torsdagen skulle jag ut och springa. Orkade bara springa 2 km. Benen orkade inte. Kroppen var helt utmattad. Resten av dagen och även fredagen var jag helt slut och riktigt irriterad och förbannad. Som tur var hade jag tagit ledigt på fredagen. Synd för min sambo som fick vara måltavla! Nu efter några dagars ledighet har jag vilat ut och mår efter omständigheterna bra. Jag har ju bestämt mig, att det inte får påverka mitt liv så mycket igen, så att jag blir sjuk!

Tänkte skriva om vårt läkarbesök i ett kommande inlägg!

Ofrivilligt barnlösas dag

I dag uppmärksammar vi de ofrivilligt barnlösas dag. Att vara ofrivilligt barnlös är en stor sorg som man bär på varje dag! Många av oss får kämpa i flera, flera år för att få ett mycket efterlängtat barn, om man överhuvudtaget lyckas! Detta kan medföra stora psykiska påfrestningar och man kan uppleva ett stort utanförskap i samhället.

Vår historia
Vi började för ca 4 år sedan att försöka få barn. Efter ca ett år sökte vi hjälp. Efter ytterligare ett år och fler omgångar med pergotime (ska stimulera ägglossning) påbörjades den första ivfén. Det är snart ca 2 år sedan och vi har nu hunnit med ett avbrutet ivf, 3 hela ivf samt fyra frysförsök. Totalt nio embryon är insatta. Testade igår minus för sjunde gången! Ingen orsak till barnlösheten är funnen.

Minus

Ett ruttet jävla minus! Hur kunde jag tro något annat? Massa känslor och tankar går runt runt. Förbannad, ledsen och tom om vartannat. Ska först försöka klara av arbetsdagen. Sedan resten. Hatar den förbannade orättvisan i denna värld!

Fantastiskt bra intervju!

Fantastiskt bra intervju! Lyssna på Wilda Matilda!
http://catchup.rixfm.com/catchup_radio.php?id=2358&category=37&type=audio

Vilken insats för oss ofrivilligt barnlösa!
Tack

Nervös

Så jävla nervös! Kan inte koncentrera mig. Vill ej se något blod vid toabesöken. Inget blod än. Lite svagt molande i magen som kommer och går. Som vanligt spända bröst. Snälla, snälla ge oss ett plus imorgon!

Beslut!

Helgen var riktigt lyckad! Mamma uppskattade resmålet. Vi åkte till Österlen och njöt av det vackra landskapet. Lördagen bjöd på picknick på Brösarps backar, lunch på vandrarhemmet i Haväng, grillning på kvällen. Vi bodde på ett trevligt Bed and breakfast utanför Simrishamn. På söndagen drog jag och syrran ut på en löprunda med planen att vara tillbaka till frukost. Klockan 10 fick pappa komma och plocka upp oss någonstans mellan rapsfälten då vi hade sprungit vilse!! Rundan blev två timmar istället för en timme!! Frukosten var då riktigt efterlängtad! Söndagen bjöd också på en solig dag med besök på Stenshuvud och på musteriet i Kivik. Lunchen intogs på Buhres Fisk i Kivik.

Jag har försökt att njuta av dagarna och lyckats riktigt bra. Men nu vill jag att denna vecka ska gå fort så att vi får reda på om vi lyckats denna gång. Jag känner inget förutom lite svagt molande mensvärk igen. Kände inget i slutet av förra veckan men nu har det dykt upp igen. Det känns inte positivt! Jag orkar/kan inte hoppas på det bästa längre. Jag har också bestämt mig för att inte bryta ihop denna gång! Bröt ihop totalt dagen innan julafton efter förra behandlingen och det tog mig några månaders sjukskrivning, terapi och mediciner för att komma tillbaka! Nu är jag mycket starkare än vad jag var innan förra behandlingen och jag har bestämt mig för att jag vill leva vidare och jag vill ha en bra sommar utan att längta till nästa behandling i augusti, om vi väljer att fortsätta med fler. Just nu är jag inte så säker på att jag vill fortsätta med fler försök. Jag försöker intala mig själv att det faktiskt går att leva ett liv utan barn.
Tänk på alla pengar som man kan använda till att resa och göra roliga saker för.
Tänk att slippa allt tjafs med barnet/barnen i trotsåldern eller i tonåren.
Tänk att slippa oroa sig för att det ska hända barnet/barnen något.

Kommer inte på fler saker just nu men fyller nog på så småningom.
Nä, allvarligt så funderar jag just nu på om det är värt allt kämpande. Ok, om man visste att det skulle fungera till slut men det vet man ju aldrig. Jag tycker att vi har offrat så mycket tid, energi, pengar och oss själva på det. Jag vill bara komma till ett beslut och vara så säker på beslutet att jag inte blir bitter och ångerfull när jag blir gammal.

Förresten så trevlig bloggträffen verkade va! Att träffa människor i samma situation är nog toppen! Jag hoppas det blir igen!

Tänkte också att jag skulle börja kalla mig något på bloggen. Jag har funderat på namnet Liv, vilket passar min blogg och det är även ett namn som jag tycker är vackert! Så Liv får det bli!

/Liv

Fredag

Va härligt med helg! Denna helg ska vi åka iväg på en överraskningsresa för min mamma som snart fyller 60. Vädret verkar bli toppen också. Mamma vet inget. Hon har försökt få några tips från min treåriga systerdotter (som inte vet om resan) om vad som ska hända! Nu ska jag hem och springa, vilket jag inte har gjort sedan dagen innan insättningen. Jag frågade läkaren om löpningen och han sa tio dagar, vilket jag tror var överdrivet men man vill ju inte riskera något. Ska köpa lite vin innan (inte till mig). Jag har inte berättat för mina föräldrar om vår barnlöshet då jag mer oroar dem så jag får hitta på någon ursäkt angående vinet. Känner förresten inget speciellt i kroppen. Är iallafall gladare nu! Trevlig helg!

Ledsamt

Idag har jag gråtit! Läste http://längtantillbarn.blogspot.com inlägg. Så ledsamt, så orättvist!

Yoga

Idag är det yoga. Bra för argbiggan!

Förbannade jävla skit!

Varför utsätter man sig för detta om och om igen! Varför är man så jävla dum att man inte fattar att ge upp, efter snart fyra års försök, över 1 1/2 år i ivf-svängen och efter 8 ivf-försök! Är vi korkade, eller? Hur mycket ska man orka? Jag har hela tiden tröstat mig med att det i alla fall inte är 8 "hela" försök.

På första försöket blev det inga befruktade ägg. Räknas det försöket? Nej, för det är en provomgång har jag tänkt. Så ok, 7 försök varav 3 "hela" försök och 4 frysförsök. Med frysförsök har jag tänkt att det är ju inte ett "riktigt" försök. Men fan, det är ju ett försök!!! Så kul! Nu har vi alltså gjort 7 ivf-försök (vägrar att räkna det första försöket). Ska man kanske ge upp nu?

Arg, ledsen, trött och bitter är jag! Förbannad på hela skiten! Denna jävla väntan är fruktansvärd! Alltid värst! Nu har magen börjat mola som innan mens! Förmodligen kört igen!

Sjunde gången!

Igår gjorde jag den sjunde insättningen. Fjärde frysförsöket. Nu har totalt nio embryon satts in. Denna gången 2 st som förra gången. Alla gånger har de varit av mycket bra kvalité. En läkare kallade t.o.m några tidigare embryon "snygga". Men varför fungerar det inte då!!!! Jag försöker hålla mig lugn tills testdagen. Har tyvärr tappat hoppet på denna lååånga resa!

Härliga maj

Tiden springer iväg. Det är verkligen skillnad att göra ivf-försök på våren än på vintern. Tiden segar inte. Nu går jag inte och bara väntar på nästa steg i behandlingen. Nu försöker jag njuta av våren och allt kul som är planerat. Idag blir det möhippa i Göteborg. På tisdag är det dags för insättning av förhoppningsvis ett eller två embryon. Tills dess ska jag njuta av nuet och maj.

Meningen med livet?

Den stora frågan. Vad är meningen med just mitt liv? Mer eller mindre brukar jag grubbla på frågan. På senare tid har jag grubblat mer. Är barn meningen med livet? Ja, för mig har det varit det de senaste fyra åren. När jag nu fortfarande inte har något barn och chanserna börjar minska funderar jag på vad min mening i livet kommer att vara om vi aldrig lyckas. Hur ska vi leva vidare? Kommer vårt förhållande att överleva? Hur ska vi förhålla oss till våra vänner som lever sina liv med sina barn? Vad ska jag ha för mening med livet?

Mående!

Jag mår faktiskt riktigt bra just nu! Jag har kanske blivit vän med progynonet! Helgen var avkopplande. Mycket jobb med båten, vilket får en att må bra! Barnvakt i lördags åt sambons lilla brorsdotter som är en liten solstråle! Jag har fortsatt att ta det lugnt på arbetet idag och försöker acceptera att jag inte kan allt och att jag inte hinner med allt. Lider av prestationsångest! Jag har även tagit hjälp av vår sekreterare för att boka om onsdagen. Också ett bra steg för mig att be om hjälp av någon annan! (Har förvisso lääänge tagit hjälp av läkare, sjuksköterskor och embryologer! Tack för att ni finns!)

Hur går det då med löpningen?
Jo, i förra veckan blev det löpning 2 dagar. Hinner nog bara med 2 dagar denna vecka också!
Jag och min löparkompis har börjat följa ett träningsprogram på Marathon.se för 290:-. Så nu ska här springas!!!

Innan läggdags blir det lite inbetalning för nästa frysförsök. 11000:-, bye bye! Hoppas, hoppas att det är värt pengarna denna gång!
Jag är glad för att vi bor i södra Sverige. Hade vi bott i Norrland så hade vi varit ruinerade nu! Verkligen orättvist!

Tjing

Benen i vädret!

Då var kollen på slemhinnan avklarad! Efter alla dessa gånger jag har lagt upp benen i vädret borde jag vara van, men tycker varje gång det är jobbigt!
Slemhinnan hade inte växt till sig så bra. Ny kontroll i nästa vecka. Mitt lilla försök till planering misslyckades. Att jag aldrig lär mig. Jag hade "planerat" för insättning på fredag nästa vecka. Men istället blir det ny koll på onsdag och förmodligen insättning veckan därpå (om det blir någon). Kan tyckas att jag är gnällig, men efter alla dessa gånger är jag trött på att aldrig veta hur det blir. För mig tar ett besök en hel dag då jag får åka flera mil samt massa extra jobb för att ändra om alla tider på jobbet. Massa strul och stress!! Och nu blev det en extra dag till i.o.m en extra koll på slemhinnan. Det känns ju förstås bra att de gör det noggrant! Men det är bara det att man aldrig har kontroll. Andra går in i sängkammaren och myser medan vi åker på massa undersökningar och alltid är beroende av andra människor, mediciner och kontroller. Jag blir så trött!!

Börjar med 4 tabletter morgon och kväll imorgon. Kommer inte ihåg om jag haft så många tidigare.

Stress

I dag har jag varit duktig! Jag har inte stressat på jobbet! Har en del saker som jag inte hunnit med de senaste veckorna och som jag var superstressad över innan påsk. Men i dag tänkte jag att det kan vänta lite till! Så skönt. Jag ska inte stressa denna gången. Så idag har jag varit duktig!!!

Jag har också struntat i min förkylning och varit ute och sprungit med min vän. Gick faktiskt bra. 4 km i dag.

Imorgon är det tid till psykologen som också är en del av min läkning!
Mina mediciner:
Psykolog
Yoga
Löpning
Blogg
Progynon (blää)

Påsk

Påsken har varit härlig! Fredagen började med oxfilé, risotto och amaronevin på balkongen. Sista vinet ett tag framöver nu! Hoppas på lääänge!

Lördagen bjöd på en härlig löprunda med syrran. Sedan grill, bad i badtunna på landet, najs!

Igår en promenad och lunch ute med kroppkakor och raggmunkar. Hela helgen med strålande sol och värme!!

Tyvärr har jag nu dragit på mig en förkylning. Förmodligen för mycket gos med min snoriga 9-månaders systerdotter!!! Men vilken solstråle hon är. Skrattar mest hela tiden, mysigt!! Den lite större tjejen är också en härlig liten unge med ett härligt temperament!!! Det blev tomt efter att de åkte igår. Vill också ha liv och rörelse i mitt hem!

Ökade dosen progynon idag. 3 tabletter morgon och kväll. Konstigt, känns nästan som när jag sprutar. Molar och har sig i nedre delen av magen. Men det är väl slemhinnan som växer till sig fint, hoppas jag!

Nu blir det lite omplantering av mina kryddor och tomatplantor!
Tjing!

Massage

Hemkommen från en timmes massage. Mycket avslappnande! Progynonet har börjat göra sig påmind så det får bli att skämma bort sig nu! Progynonet ger mig huvudvärk och dåligt humör. Jag försökte byta medicin vid detta frysförsök, då jag tidigare mått dåligt av progynonet. Jag föreslog pergotime för kliniken i.o.m att jag vet att Linné kliniken i Uppsala använder pergotime vid frysförsök. Men på vår klinik hade de ej hört talas om pergotime i samband med frysförsök. Så olika de gör på klinikerna!

Va härligt det är med ledighet. Idag kommer min bästa syster (har bara en syster men hon är bäst) och hennes familj. Ska bli mysigt att leka och gosa med mina syskonbarn. Glad påsk!

Ledsen

Pratade precis med en vän. Hon fick sitt första barn i december efter att de försökt i ca 2 månader. Jag tyckte det var jobbigt när hon berättade att hon var gravid, men glad för hennes skull. Idag berättade hon att de hade haft dop och att det hade varit mycket jobb och många gäster. Familj och vänner. Vad är jag då? Ingen vän längre? Känner mig ofta utanför nuförtiden. Känslan av att jag inte är någon! Känslan av att mitt liv är utan mening! Känslan av att jag är så uppe i min sorg att jag inte är en rolig människa att vara med! Jag vill verkligen få vara lycklig och nöjd med mitt liv! Det känns som alla andra (i min närhet) lever sina liv och att mitt liv bara står still!

Progynon

Samtal med kliniken igår. Idag börjar jag med progynon 2 tabletter morgon och kväll i fem dagar. Sjätte dagen ökar jag till 3 tabletter morgon och kväll. Fick även en tid för ultraljud på fredag i nästa vecka så nu är det igång IGEN! Jag är lite orolig för dessa tabletter då jag tidigare upplevt att jag blivit mer nedstämd av tabletterna. Ska försöka att tänka och göra andra saker för att undvika att räkna ned dagarna. Vill leva här och nu! Ikväll är det yoga. Skönt! Ett av mina verktyg för att må bättre!

Hoppet

Om hoppet som aldrig försvinner! Igår kom den månatliga förbannelsen på dag 38. Bra att den till slut kommer. Men jag börjar ändå, efter så många gånger, hoppas att det kanske kan ske ett mirakel! Men icke! Gårdagen blev åter en dag med tårar och ilska. Min plan att vara stark och hålla humöret uppe sket sig. Satans mens och hormoner!!

Tjejmilen

Ett mål i mitt liv just nu är att springa tjejmilen i stockholm i september. Jag har det senaste året varit väldigt inaktiv. Jag har en syster som är världens bästa syster. Hon har alltid ställt upp för mig. När jag mådde som sämst i vintras ringde hon mig varje dag. Hon föreslog även att vi skulle springa tjejmilen. Innan ivf tränade jag kontinuerligt på gym samt en del löpning. När min syster kom med förslaget i vintras kändes det helt omöjligt då jag mådde skit. Nu är jag så tacksam för nu har jag ett nytt mål. Tyvärr bor min syster i en annan stad så vi kan inte träna ihop. Men jag har fått med mig en kompis som jag springer med en gång i veckan. Super! Hon ska också med på tjejmilen. Så nu är vi anmälda och har även bokat hotell i 2 dagar. Syrran har en kompis med sig och kanske 2 kompisar till hänger på. Jättekul!

Orättvisa

Fan fan fan! Åter bebisnytt!!! Sambons bror ska ha sitt andra barn i september! Var är den förbannade rättvisan! Kan faktiskt inte känna någon som helst glädje för deras skull just nu. Bara ren avundsjuka!! 

Historia

För snart fyra år sedan började vår längtan efter en liten. Vi var på semester i Stockholm och min syster hade nyligen gift sig. Vi ville också ta ett steg till i vårt förhållande genom att skaffa familj. Efter ca 1 års försök tog jag kontakt med kvinnokliniken. Jag genomgick flera pergotime-kurer då ägglossningen var oregelbunden. Läkaren trodde även att jag hade pco.

Efter ytterligare något år påbörjades ivf-resan på rmc i Malmö. Augusti -09 gjorde vi vår första ivf. Vi var positiva och tänkte att nu kommer vi att lyckas! Försöket gav 4 ägg, men inget blev befruktat. Det positiva var att försöket ej räknades p.g.a av utebliven befruktning.

Andra försöket genomfördes på hösten med hjälp av icsi. 7 ägg. 3 ägg befruktades. Ett till mig och inget till frysen. Minus.

Tredje försöket gav 20 ägg. 14 befruktades. Ett till mig och fem till frysen. Minus.

Första frysförsöket resulterade i minus. Andra frysförsöket minus. Så påbörjades den privata svängen. Tredje frysförsöket minus. I.o.m att vi hade 2 frysta embryon kvar tänkte vi sätta tillbaka bägge om de klarade upptiningen. På väg till Malmö fick vi vända då inget av äggen klarade upptiningen.

Fjärde ivf-försöket och sjätte insättningen påbörjades på Öresundskliniken. Läkaren sa att jag inte hade pco utan vi var den lilla procenten som man inte kunde hitta något fel hos (oförklarligt barnlösa) eller som läkaren sa det svarta hålet! Försöket resulterade i 12 ägg ut. 5 befruktades. 2 till mig och 3 till frysen. Åter minus dagen innan julafton.

Tömd på livsenergi och livsglädje föll jag verkligen ned i ett svart hål! Och här är jag nu. Försöker kravla mig upp från det förbannade hålet. Har kommit en bra bit upp men har en bra bit kvar. Jag har funderat ett bra tag på skriva dagbok för att försöka få grepp om de senaste åren. Framförallt det senaste året då jag långsamt långsamt tappat greppet. Tankarna har nästan bara kretsat kring nästkommande behandling. Min tanke med bloggen är också att förhoppningsvis finna några nya vänner,  då nästan alla i min omgivning har barn och inte riktigt kan förstå sorgen som jag bär på hela tiden. Jag har läst många andra bloggar och det är skrämmande vad en del beskriver precis det jag känner. Nu har vi efter senaste behandlingen i december tagit en välbehövlig paus från ivf. Men vi kommer att sätta igång vid nästa mens med det fjärde frysförsöket och den sjunde insättningen.