Väntan tär på en! Fy, vad jobbigt det är. Jag tror jag blir knäpp! Är ju sjukskriven denna vecka för vila. På sjukintyget stod det begynnande OHSS (ovariellt hyperstimuleringssyndrom). Idag känner jag mig mycket mindre spänd och öm i magen. Känner mig inte längre andfådd heller. Vägde mig i måndags och idag och skillnaden är 3 kg. Inte dåligt!
Tyvärr har det övergått till svag mensvärk. Känns inte alls bra. Idag har jag mest gråtit på förmiddagen. Känns som livet bara suger!
Igår var jag hos psykologen och vi pratade om behov och om att sätta gränser. Att jag inte mår bra när mina behov inte blir tillfredställda. Mitt största behov är ju inte det, så det är ju inte så konstigt att jag mår skit!
På kvällen bråkade jag med sambon. Adoption kom upp. Han är inte där och jag sa att mitt behov är så starkt så att jag kanske behöver gå vidare på egen hand! Hjälp!
Men idag sa vi till varandra att vi älskar varandra och det var lääääänge sedan vi sa det till varandra! Det kändes skönt!
Kanske märks att jag är ganska förvirrad!!!
Intressant läsning!
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=37314&a=112853&l=sv
Usch ja vad jobbigt det är när barnlösheten börjar tära och förgifta förhållandet, för ett tag sen tyckte jag allt kändes hopplöst och ville då börja titta på adoption men min sambo var inte där än och då blev allt lite extra jobbigt tyckte jag för då kändes det som att jag aldrig skulle få några barn...
SvaraRaderaMan måste vara bra på att ta hand om varandra och förstå att man är två om detta och att det är jobbigt och smärtsamt för båda, ibland glömmer jag det och tycker mest synd om mig själv och då blir det inte alls bra..
Kramar till dig!!
Lilla bönan. Det känns som att vi aldrig kommer att få barn när inte adoption är möjligt och jag får panikkänslor. Men det är viktigt att inte glömma varandra. Vi fixade det bra första året med ivf men det senaste året har hoppet och kraften försvunnit och det har varit svårt att stötta varandra. Kram
SvaraRadera