Åttonde gången gillt!

Igår fick jag tag på kliniken. Nästa vecka börjar sprayningen! Börjar på fredag. Ska springa tjejmilen på lördag. Räknas man som dopad då!!! Det blir samma protokoll som förra gången med menopur! Vad säger man om åttonde gången gillt! Finns det?

Leva eller dö?

Jag har i dag varit hos psykologen. Jag har mått ganska dåligt denna sommar och vi pratade mycket om barnlösheten idag och om hur den har tagit ett kraftigt grepp om mitt liv. Såklart vet jag ju detta, men det blir så påtagligt när någon annan säger det till mig. Att jag har gått så länge med detta grepp runt mig att jag inte längre lever mitt liv. Jag är så osäker på mig själv. Känner att jag inte duger och har så mycket negativa känslor och tankar i mig så ofta.

Psykologen frågade om jag kan leva ett liv utan barn eller om jag hellre vill dö. Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som det skulle kvitta om jag körde ihjäl mig eller på något annat sätt dog. Jag vet att jag egentligen inte vill dö, men jag vet inte vad meningen kommer att vara med mitt liv om jag inte får barn. Vad jag ska fylla mitt liv med.

Min hemläxa är att fundera på om jag kan gå vidare med ett liv utan barn. Att fundera på om det finns andra sätt att leva. Jag ska registrera mina tankar, känslor och fysiska reaktioner när jag tänker på det. Detta funderar jag ju mycket på men snart måste jag nog börja agera för livet bara försvinner.

Min andra hemläxa är att fortsätta våga vara den jag är fastän jag ibland gör fel (prestationsångesten har ökat nu när jag mår sämre).

Det blev ett snurrigt inlägg men det är också snurr i skallen på mig!
Får nog återkomma till detta inlägg.

Kliniken

Första dagen på jobbet idag. Gick bra. Hade inte mycket inbokat så det blev en lugn start! Jag försökte få tag på kliniken idag för att planera behandlingstart. Ringde dem flera gånger på deras telefontid mellan 9-11. Kom varje gång till telefonsvararen som meddelande att det nu var många som ringde och bad mig ringa senare. Så jag ringde, ringde och ringde. Vid 10:30 gav jag upp och kopplade mig vidare till växeln. I växeln sa de att de inte hade sett någon som arbetade på kliniken idag. Mycket märkligt och frustrerande!

Glad ibland!

Oj, vad deppigt det blev nu. Jag sitter just nu ensam hemma med mensvärk som väckte mig tidigt i morse. Är inte alls mpå humör och väldigt trött idag! Jag vill därför påminna mig själv om att jag inte är konstant deppig! Jag har ljusa inslag också. Igår var vi t.ex ute med en kollega till min sambo och hennes man. De är jättegoa och trevliga och kvällen var mycket rolig! Jag skrattade och pratade ganska mycket! Det får jag inte glömma!!!

Lite lycklig!

Jag är inget vidare på att leva i nuet och försöka njuta av livet! Ångest för jobbet, ångest för ett nytt ivf, rädd för att misslyckas igen. Att gå i flera veckor och hoppas! Aldrig ett endaste plus på stickan! Är det någon mening att försöka igen? Vill inte ha det så här längre. Vill vara lite lycklig någon gång!

En god gärning idag!

http://www.lakareutangranser.se/timme

Som vanligt deppinlägg!

Tillbaka efter ett par veckors segling. När man är på havet får man verkligen känna av vädrets makter! En vecka med härligt stekande sol och en vecka med lite kyligare temperatur och delvis regn. Vi fick även känna på kulingen en dag och jag är glad att jag inte blev sjösjuk, för det är riktigt, riktigt jävligt att bli sjösjuk. Sist jag blev sjösjuk ville jag hoppa i havet och dö!
Även bror med familj har varit hos oss under semestern. Jag trodde att semestern skulle få mig att må bättre, men tyvärr har det snurrat i skallen! Vissa dagar har jag dock mått bättre än andra. På vår resa följde några av våra vänner med under några dagar. Jag uppskattar verkligen dem och de har en jättegullig pojke på ett år. Vi har alltid det trevligt tillsammans, men denna gång kände jag mig helt nedstämd. Jag ser på dem och sedan på oss och jämför. Jag blir så ledsen över vår situation och grubblar och grubblar. Även när min bror var här med min treåriga brorson så tog det på krafterna. De har lyckats men inte vi. Svägerskan pratade även om syskon nu och snart står hon säkert där gravid. (Önskar såklart att ingen ska behöva gå igenom samma sak som vi). Men jag kan tyvärr inte hålla tillbaka min avundsjuka och bitterhet längre. Jag orkar inte umgås med alla små barnfamiljer längre. Vad ska jag göra! Jag kommer inte ha något umgänge kvar snart för alla mina vänner har lyckats! Jag har försökt undvika min sambos gravida brors sambo hela sommaren. Förmodligen skitdålig strategi. Under de första 3 åren har jag verkligen försökt umgås med barnfamiljerna och de gravida men jag orkar inte längre. Jag orkar inte längre ta på mig en mask och vara glad och verka normal. Jag skiter i det! Jag är så jävla förbannad och bitter. En jävla bitterkärring är jag och jag bryr mig inte. Nu är vi på samma ruta som för 2 år sedan. För 2 år sedan påbörjades den första ivfén. Helt sanslöst!

På måndag är det jobb igen. Hur faan ska jag orka!
Förbannad och bitter i dag, kanske för att ett
litet hopp hade väckts igår på cykeldag 38. Men idag kom mensen!