Livets mysterium!

Idag pratade jag med en kvinna som är runt 55 år. Hon och hennes man försökte få barn i tio år. Hon bekräftade mig i mina känslor och tankar och det kändes så bra. Hon berättade att hon var helt besatt av att få barn (kan jag nog påstå att jag är till och från, mest till). Hon kunde inte tänka på något annat och ingenting var roligt (känner jag definitivt igen). Hon hade t.o.m tankar på att träffa någon som var lik hennes man på krogen för att försöka få barn med honom, då hon inte trodde att hon och hennes man kunde få barn tillsammans (den här planen var under desperation och mycket kortvarig!!! Själv har jag tills nu inte tänkt på det alternativet ;-) Hennes man levde på som vanligt och hon kunde inte förstå att han kunde leka och skoja med alla andras barn hela tiden utan att vara ledsen. Hon och hennes man var mycket nära att gå skilda vägar då de mest bråkade och för att han inte ville adoptera (där är vi nu). Tillslut övertalade hon honom och de blev godkända och var nu mycket nära att få ett barn. Då blev hon gravid. De har nu 2 barn. Det hade inte funnits någon orsak till deras barnlöshet. På den tiden gjordes det sällan ivf om det inte fanns någon orsak så de fick barn på naturlig väg efter tio år. Tänk vad livet är ett mysterium! Framförallt början till livet. Min farmor fick min faster när hon var 36 år och min pappa föddes 1939 och då var min farmor 47 år. Märkligt!

Obs! Ett till depparinlägg!

Midsommarafton blev faktiskt mycket lyckad. Vi mötte upp några vänner på havet som vi trodde skulle åkt på annat håll! Så dagen bjöd på sill, potatis, vin, sång och mycket skratt! Även solen tittade fram flera gånger! På kvällen blev det grill och mera vin!

Även om helgen blev lyckad så känner jag mig åter ledsen idag. Sambon har åkt iväg för att arbeta borta under veckan. Idag har jag mest sovit och läst ute på balkongen i solen.

Usch, jag hoppas nedstämdheten snart försvinner. All min kraft och min glädje över att sommaren var på väg i maj är som bortblåst! Efter senaste försöket har det inte blivit som jag tänkt mig. Att jag skulle försöka leva i nuet och uppskatta livet mer! Det känns som dagarna åter bara går utan att jag gör något vettigt av dem!

Ensamhet!

Bitterheten har lagt sig lite. Nu känner jag mig mest ledsen och ensam. Helger som jul, nyår och midsommar gör mig deppig. En anledning är nog att vi inte har umgåtts med vänner det senaste året på dessa helger. Julen var vi med familjen, men på nyåret var vi ensamma. Vi hade ingen fest att gå till och själv mådde jag så dåligt att jag inte hade orkat att träffa folk. Nu på midsommar tänkte vi ge oss ut att segla, vilket vi brukar. I år följer inte någon med. Andra vänner träffas som har barn. Jag vet inte om de inte frågar oss p.g.a att vi inte har barn eller för att vi dragit oss undan. Vi har heller inte frågat någon för jag vill helt enkelt inte fira midsommar med barnfamiljer. Det gör för ont. Så imorgon är vi ensamma eller kanske inte ensamma för vi har ju trots allt fortfarande varandra eller spillrorna av varandra. Jag vet inte vad vi har tillsammans, men de senaste dagarna har det varit bättre mellan oss. Vi har diskuterat hur vi ska göra för att få ett bättre förhållande. Jag har föreslagit att vi kanske ska gå i parterapi, men det är svårt att veta vem man ska vända sig till och vem som är bra. Har någon bra tips angående parterapi?

Nu har jag varit på mitt nya arbete i 2 veckor. Det har gått bra och alla har varit trevliga på det nya arbetet. En farhåga till hösten är när/om vi åter ska göra ett nytt försök (om vi nu går vidare tillsammmans och bestämmer oss för ett nytt försök). På förra jobbet höll vi på med behandlingarna ett år innan jag berättade. Det var jobbigt! Samtidigt är det skönt att ingen vet om det på mitt nya jobb, men det kan nog bli tufft om vi kör igång igen. Alla påhittade ursäkter och ändringar tog på krafterna. Vi får se hur vi gör till hösten.

Jag är lite besviken på vår klinik också för de skulle höra av sig efter 1-2 veckor angående förslag till nästa behandling, men nu har det gått över 3 veckor. I.o.f sa vi att det inte var bråttom, men i.o.m att de sa att de skulle höra av sig så har jag gått och väntat. Nu skulle jag/vi kunna ringa och höra med dem, men min sambo tyckte inte att det var någon brådska för att vi har det så turbulent i förhållandet. Det gör mig ledsen! Så inte bara det att väntan över sommaren är tuff. Inte heller vet jag om det blir någon mer behandling till hösten. Inte heller om vi då är tillsammans. Såklart är vårt förhållande viktigast annars är det ju ingen mening att försöka få barn!!
Men vi har kämpat så länge och viljat så intensivt att få barn tillsammans tidigare så det känns tungt nu.

Förresten
Jag hoppas ni får en trevlig midsommar och även vi!

Bitterhet!

Bitterhet! Något som jag alltid har föraktat hos människor! Bitter, något som jag lovat mig själv att aldrig bli! Det känns som jag nu är på väg att bli bitter. Jag har talat med min psykolog om att aldrig bli bitter! Om att ta tag i mitt liv och att undvika tt bli bitter. Nu är jag så rädd! Så rädd för just bitterheten som tränger sig på. Bitterheten på livet som gör mig så illa! Som spottar mig i ansiktet och säger att: Vad trodde du! Trodde du att du skulle få det enkelt? Enkelt som alla andra runt omkring dig! Nästan som alla i min bekanskapskrets!

Idag är jag bitter och jag tillåter mig, ta mig fan att vara bitter idag! FÖR INGEN JÄVEL I MIN BEKANSKAPSKRETS FATTAR HUR FAN JÄVLA JOBBIGT DET ÄR ATT VARA OFRIVILLIGT BARNLÖS! ALLA FÅR, TA MIG FAN MIG BARN (I MIN BEKANSKAPSKRETS) BARA DE TITTAR PÅ VARANDRA!!!!!!!!!!!!!!

Själva är vi kvar på ruta ett. För fyra år sedan var vi glada. Vi bestämde oss för att skaffa barn tillsammmans. Människorna runt oss har fått ett eller två barn. Själva är vi ensamma. Han = ensam. Jag = ensam. Vi kan inte hantera det. Vi kan inte älska varandra. Vi kan bara försöka överleva. Kanske gå vidare tillsammans. Kanske gå vidare ensamma.

Jag är 32 år gammal. Jag har utbildat mig. Jag har ett bra jobb. Jag har en ok lön. Jag har fortfarande inga rynkor. Jag har en vilja att leva, men jag känner mig så ensam. Alla mina vänner har sina små familjer. Själv har jag spillror av vad som kunde ha varit något fantastiskt. Något att leva för! Är jag ett offer? Gör jag mig själv till ett offer? Kanske, men jag har verkligen kämpat!

Vad?

Vet inte vad jag ska skriva om! Livet rullar på. Nytt jobb, nya arbetskamrater! Känns bra! Semestern är långt framåt. Längtar jag till något? Vet ej. Förhållandet känns inte bra. Efter de första försöken kände vi oss hoppulla , starka och stolta över att vi orkade kämpa. Nu vet jag inte. Vi lever på varsitt håll. Jag vet inte vad vårt förhållande ska byggas av. Vad vi ska bygga på tillsammans! Orkar vi? Älskar vi varandra? Vet ej!

Lyckas efter 8 ivfer

Har googlat på 'lyckas efter 8 ivfer'. Finns inte så mycket att läsa. Finns det någon därute som kan ge lite hopp?

Läkarbesök

Tiden springer iväg. Jag har precis bytt jobb och det har varit mycket att avsluta på mitt gamla jobb. Helgerna har gått till avkoppling som segling och vandring. Jag försöker aktivera mig fysiskt en hel del för att må så bra som möjligt. Njuta av sommaren!

Nästan 2 veckor sedan läkarbesöket. Jag bokade in en tid för att diskutera pergotimebehandling under sommaren. Hoppet är det sista som överger en! Samtalet började med hur/om vi ska göra fler försök. Vi hade ett bra samtal och läkaren ville inte pressa oss till att göra fler försök, men han kunde inte heller säga att det var medicinskt motiverat att vi inte skulle göra fler. Det finns inget som säger att vi inte skulle kunna få biologiska barn, men uppenbarligen är det något som är fel i.o.m att vi inte lyckats på alla dessa försök. Felet står skrivet i stjärnorna! Läkaren spekulerade om "fel". Han pratade om ämnen från ägget, ämnen i livmodern, slemhinnans uppbyggnad och såklart embryonen. Ja, som sagt så ser allt mycket bra ut. Det blev förresten ingen pergotime. Läkaren sa att har man provat tre gånger med pergotime så brukar det inte fungera. Vi har nog provat sex gånger. Inget pergotime i sommar utan det blir att åter ta en paus. Vi bestämde oss för att ta nya tag i september och då genomgå en hel behandling. Vi har ett embryo i frysen men oddsen för att den ska klara upptiningen är ju inte så stor i.o.m att de andra två klarade upptiningen. Efter tjejmilen i september får det bli ett nytt försök. Läkaren ville prata med sina kollegor och ta fram ett guldprotokoll till oss! Det låter ju lovande!

Blog award och psykbryt!

Tack så mycket Elle och Charlotte för er award. Så gulligt av er! Och tack L, för din fina kommentar. Stort Grattis till dig L, som var med om något otroligt i dag! Helt fantastiskt!
Jag skickar vidare mina awards till er alla därute som kämpar år ut och år in!


Det har nu gått ett tag sedan vi testade minus. Mensen har såklart kommit och gått!! Förra lördagen var det bröllop för en nära vän. Jag skulle hålla tal och det gick bra. Festen blev riktigt lyckad och jag hade roligt! På söndagen kom det första "psykbrytet" på väg hem. Jag återhämtade mig. Måndagen och tisdagen fungerade hyfsat. Gick till jobbet och gjorde vad jag skulle! På onsdagen bar det åter i väg till Malmö för läkarbesök. Ett läkarbesök för att diskutera eventuell pergotime behandling under sommaren samt framtida försök. Efter besöket på väg hem kom det andra "psykbrytet". Jag blev så arg, ledsen och förtvivlad. Känslan efteråt var märklig. Jag blev helt urladdad i huvudet. Efteråt kom en extrem trötthet. Jag gick och vilade när jag kom hem. Somnade och drömde en massa konstiga saker under ca fyrtio minuter. Kroppen var helt slapp. På torsdagen skulle jag ut och springa. Orkade bara springa 2 km. Benen orkade inte. Kroppen var helt utmattad. Resten av dagen och även fredagen var jag helt slut och riktigt irriterad och förbannad. Som tur var hade jag tagit ledigt på fredagen. Synd för min sambo som fick vara måltavla! Nu efter några dagars ledighet har jag vilat ut och mår efter omständigheterna bra. Jag har ju bestämt mig, att det inte får påverka mitt liv så mycket igen, så att jag blir sjuk!

Tänkte skriva om vårt läkarbesök i ett kommande inlägg!