Livets mysterium!

Idag pratade jag med en kvinna som är runt 55 år. Hon och hennes man försökte få barn i tio år. Hon bekräftade mig i mina känslor och tankar och det kändes så bra. Hon berättade att hon var helt besatt av att få barn (kan jag nog påstå att jag är till och från, mest till). Hon kunde inte tänka på något annat och ingenting var roligt (känner jag definitivt igen). Hon hade t.o.m tankar på att träffa någon som var lik hennes man på krogen för att försöka få barn med honom, då hon inte trodde att hon och hennes man kunde få barn tillsammans (den här planen var under desperation och mycket kortvarig!!! Själv har jag tills nu inte tänkt på det alternativet ;-) Hennes man levde på som vanligt och hon kunde inte förstå att han kunde leka och skoja med alla andras barn hela tiden utan att vara ledsen. Hon och hennes man var mycket nära att gå skilda vägar då de mest bråkade och för att han inte ville adoptera (där är vi nu). Tillslut övertalade hon honom och de blev godkända och var nu mycket nära att få ett barn. Då blev hon gravid. De har nu 2 barn. Det hade inte funnits någon orsak till deras barnlöshet. På den tiden gjordes det sällan ivf om det inte fanns någon orsak så de fick barn på naturlig väg efter tio år. Tänk vad livet är ett mysterium! Framförallt början till livet. Min farmor fick min faster när hon var 36 år och min pappa föddes 1939 och då var min farmor 47 år. Märkligt!