Bitterhet!

Bitterhet! Något som jag alltid har föraktat hos människor! Bitter, något som jag lovat mig själv att aldrig bli! Det känns som jag nu är på väg att bli bitter. Jag har talat med min psykolog om att aldrig bli bitter! Om att ta tag i mitt liv och att undvika tt bli bitter. Nu är jag så rädd! Så rädd för just bitterheten som tränger sig på. Bitterheten på livet som gör mig så illa! Som spottar mig i ansiktet och säger att: Vad trodde du! Trodde du att du skulle få det enkelt? Enkelt som alla andra runt omkring dig! Nästan som alla i min bekanskapskrets!

Idag är jag bitter och jag tillåter mig, ta mig fan att vara bitter idag! FÖR INGEN JÄVEL I MIN BEKANSKAPSKRETS FATTAR HUR FAN JÄVLA JOBBIGT DET ÄR ATT VARA OFRIVILLIGT BARNLÖS! ALLA FÅR, TA MIG FAN MIG BARN (I MIN BEKANSKAPSKRETS) BARA DE TITTAR PÅ VARANDRA!!!!!!!!!!!!!!

Själva är vi kvar på ruta ett. För fyra år sedan var vi glada. Vi bestämde oss för att skaffa barn tillsammmans. Människorna runt oss har fått ett eller två barn. Själva är vi ensamma. Han = ensam. Jag = ensam. Vi kan inte hantera det. Vi kan inte älska varandra. Vi kan bara försöka överleva. Kanske gå vidare tillsammans. Kanske gå vidare ensamma.

Jag är 32 år gammal. Jag har utbildat mig. Jag har ett bra jobb. Jag har en ok lön. Jag har fortfarande inga rynkor. Jag har en vilja att leva, men jag känner mig så ensam. Alla mina vänner har sina små familjer. Själv har jag spillror av vad som kunde ha varit något fantastiskt. Något att leva för! Är jag ett offer? Gör jag mig själv till ett offer? Kanske, men jag har verkligen kämpat!